Villes blogg

Satt och kikade på lite bilder, och råkades då se ett fotografi som gav mig glada minnen från Höstens bravader. Jag har hotat mina jaktkamrater hårt, börjar det gå rykten om det här kommer jag hämnas allvarligt på dem. Nu har några veckor gått och jag känner ett visst behov av att förklara vad som egentligen hände, utifall att denna berättelse någon gång kommer ut.

Ett av de viktigaste dressyrinslagen hos en stående fågelhund är stoppkommandot. Hunden ska stanna när man avlossar skott, gärna spontant. Själv kände jag att det fungerat okej men märkte mer och mer att det INTE fungerade med ordentlig störning i näsan... Och därför beslöt jag mig för att stundvis låta en tvättlina löpa bakom hunden i skogen nu när vi skulle bege oss till Arvidsjaur en vecka. Med två duktiga skyttar närvarande var därmed en eventuell skottsituation färdigplanerad. Ville söker trångt, så att låta en stump lina hänga med kändes inte det minsta riskabelt ur säkerhetssynpunkt.
Så begav vi oss iväg, tvättlina nedpackad och allt frid och fröjd. Väl framme kommer jag ihåg vad jag glömt - hundhalsbandet! Linan måste fästas i någonting, och att göra en sorts snara av rep eller dylikt kändes alldeles för farligt. Övriga hundar som hängde med har ungefär hälften av Villes halsbredd...
Då vi skulle ta en lov till City och DollarStore mitt i veckan tänkte jag - DollarStore har hundhalsband! Och så kom dagen, vi klev in på affären och jag styrde direkt till djurhörnan. Hittade dock bara något sorts lackhalsband med tillhörande skotskrutig scarf (vilken man ju lätt kunnat klippa bort) men i alldeles för små storlekar. Det var ju synd...
Tills jag plötsligt får syn på ett gäng rejäla, breda läderhalsband! De såg stadiga ut, precis vad jag var ute efter, tänkte jag. Förutom färgen... rosa med strasspärlor... en vorsteh kan inte ha rosa halsband... så det var ju synd. Tänkte att vi får helt enkelt spendera en vecka i finmarkerna och ta ögonblicken för träning. Stannar han på pipan skjuter vi, annars får jag se det som nyttiga fågelkontakter och ingenting mer, för med fågel framför näsan lär det bli kaos i hundhjärnan...
Gick vidare och när jag träffade kamraterna i kassan skämtade vi om det rosa halsbandet. Jag fick då en akut knäpp och ångrade mig. För tänk om det perfekta läget är framme, tänk om han står och avancerar och gör allting rätt, och så har jag inte den där riktiga hundraprocentliga kollen... det vore ju synd. Och vem träffar man på därute i Ingenmansland egentligen... nej just det ingen. Det är bara vi som ser att vorstern har rosa halsband med strass.
Så det bar tillbaka till djurhyllan. Sedan åkte halsbandet på några gånger i skogen, vi fick aldrig skjuta för honom ändå men kul hade vi.

Bildbevis: