Upprörande dokumentär

http://vids.myspace.com/index.cfm?fuseaction=vids.individual&videoid=44215931&searchid=22d94c43-c5af-4f53-962f-6559c23998b1

Varför?

Varför utstätter man sig själv för hemskheter som hundutställningar?

Nu återstår bara Hoppet.
Att Piteå drabbas av tidernas oväder och alla vägar blir obrukbara, hunden stukar bakbenet eller jobbet får akut personalkris.



Ni som läser detta kan ju hålla tummar och tassar imorgon, för mest troligt springer vi vänstervarv någon gång mitt på dagen... *hemska tanke*


Filosofier kring hårda/mjuka metoder

I hundvärlden finns lika många grytor som kockar. Hemskt många är förstå-sig-påare också. Själv försöker jag ju tillhöra den ödmjuka sorten. :D ;)

När det gäller träningsmetoder och filosofier kring detta råder det stort krig i vissa kretsar, mellan "Klickerfolket" och "Korrigerarna" som jag sett att det kallats.
 
Klickertränarna använder sig uteslutande av positiv förstärkning:


Positiv förstärkning innebär att man lägger till en konkret positiv konsekvens av ett beteende, vilket ökar sannolikheten för att en individ ska uppvisa detta beteende igen. "Gör så här, så får du ..."

Exempel:

  • Man ger en godbit åt en hund som har varit "duktig" i någon bemärkelse
  • Man ger en utmärkelse i någon form för ett väl utfört arbete åt en person. 
Korrigeringsmänniskorna (de onda) använder sig uteslutande av negativ förstärkning:

Negativ förstärkning innebär att man en oönskad, aversiv, påföljd försvinner till följd av ett beteende, vilket ökar sannolikheten för att individen ska uppvisa detta beteende igen. "Gör så här, annars..."

Exempel:

  • Barn som frivilligt städar sina rum eftersom de vet att de får stå ut med förälderns tjat annars.
  • En lagkamrat som kommer på lagets alla träningar eftersom han eller hon vet att lagledaren annars kommer att placera denne på bänken. 
*suck*


 I alla fall så är diskussionerna heta och allt tycks vara antingen svart eller vitt. Ena laget lockar hundar med köttbullar, och andra laget använder hårda metoder som kan liknas vid misshandel. Så går diskussionerna...

Jag är öppen för de flesta teorier och försöker plocka godbitarna och bilda mig en egen stil, och är ständigt hungrig på nya saker. Har en salig blandning av litteratur i bokhyllan! Och jag kan nog anse mig ha en ganska jämn relation med min hund, dvs han utsätts inte för olika grejor varje vecka om man säger så, bara för att jag söker ny kunskap hela tiden.

Tycker att var och en har rätt till sin egna uppfattning, om det håller sig inom ramarna för god djurhållning är det mesta acceptabelt. Kan däremot få gallfeber när trångsynta människor slänger ur sig åsikter som de inte har minsta belägg för. Till exempel hur vi "korrigerare" plågar våra hundar. Vilket händer titt som tätt! Oftast finns det inte tillstymmelse till ödmjukhet, utan det är antingen eller. Att 99% av dessa aldrig haft en hund ur annan rasgrupp än nummer 9 tycks inte spela någon roll heller, här generaliseras det hejvilt och det finns ingenting som heter medfödda egenskaper.

Personligen kommer jag aldrig-aldrig tycka att det är okej att kränka, skrämma eller göra illa en hund. Hundar förstår inte våld, de är simpla varelser och har mycket begränsat intellekt. De är "kloka" på sitt sätt, mer eller mindre, men i många fall handlar det om förmänskligande om vi tänker efter.
Men jag kan trots allt - som ägare till en hård och envis hund - stundvis behöva använda mig av korrigeringar för att få saker att fungera. Bara såpass att han hajar till, inget annat. Kan inte föreställa mig hur det skulle se ut om det inte fick finnas tryck på endel kommandon, röstläget eller kroppspråket. Lycka till den som får min vorsteh att stanna på stoppsignalen framför en flaxande fågel, utan tryck på visselsignalen... :D :D

Slutligen så har jag börjat en mailkurs om just Klicker/shaping, för att repetera det jag kan sedan förut och för att lära mig mer. Hittills med fint resultat, men det är bara i starten ännu så vi får se vart det slutar.
Som en frisk fläkt i inlärning och förbättring av lydnadsmoment, kontakt och för skojs skull. Som en del i att "plocka godbitarna". Spännande!

Nu ska Vickan sova, det har varit en lång och strävsam dag och klockan är mycket vilket kan ses på osammanhängande svammel i vissa stycken. Imorgon = ledig dag och den ska användas på bästa vis. Särskilt om finvädret håller i sig. Skidorna är packade, ja.

Natti natti

Helgen är räddad

Ja inte behöver man fundera på vad man ska göra när schemat säger arbetshelg. ;)
Det känns extra motigt i dessa vårtider förstås, längtan till att flytta ut i en stuga i Storskogen är större än någonsin sådana här dagar. Där man kan ägna all tid åt att andas frisk luft och leva med naturen, låta hunden gå fritt på gården ja listan kan göras lång.

Såhär kan jag tänka mig ha utsikten till exempel:



Jag & Ville har varit på en lång sväng efter skoterspåren, och jag kan åter konstatera att den här hunden har en fin egenskap, att hålla kontakten. Jag styr honom ingenting alls för det behövs inte. Enda gången är ju om han behöver kallas in, och det är sällan han ifrågasätter det.

Lämnade både kameran och mobilen hemma, och bara njöt av friskluften.

Nu är det bäst att springa den 150 (?) meter långa vägen till Arbeitet.

Trevlig helg allihopa ;)


R.I.P Boris

Sitter och botaniserar bland gamla bilder, och blir riktigt rörd när jag hittar bilder på Boris. Han blev bara fyra och ett halvt år. Världens roligaste hund var han, med stor personlighet.
Han föddes med dåligt immunförsvar, och drogs med öroninflammationer hela livet. När han fick Stafylococker i huden, furunkulos i tassarna och Demodex bestämde jag mig för att låta honom somna in. Sjukdomarna innebar ständig behandling med stark antibiotika och kortison, han hade fullt av bölder i tassarna (ca 10 på varje) varav flera satt under och även sprängde fram mellan tårna, och gjorde det smärtsamt att gå ibland. Han brukade alltid galoppera i full fart när man släppte ut honom på gården, nu skrittade han pga bölderna. :-( Huden var från och till "naggad" av Demodexen.
Hade Boris inte tyckt så illa om att bli behandlad, så hade jag kämpat mycket längre. Men han hatade detta, och tyckte det var så obehagligt att han tillslut gömde sig när jag bara öppnade en skåp någonstans hemma. Gick man in i badrummet kunde han krypa undan, för att han trodde man skulle tvinga in honom där och bada. Furunklarna skulle dagligen tryckas sönder och tvättas med sprit. Han hatade allt det här. Dessutom skulle medicinering innebära lugna perioder, ingen motion alltså. Tanken på att den här hunden inte skulle få sträcka ut sina långa ben i skogen under flera veckor i stöten kändes inte rätt.
Så han somnade in 25/8 -06. Jag och en dåvarande vän for ut i skogen med våra hundar och lät dem springa lösa samma morgon, och jag minns hur jobbigt det var.
Fy tusan, alla djurägare vet hur hemskt det är.
Jag klarade inte av att följa med till veterinärkliniken, utan det tog en nära vän hand om, som känner både mig och kände Boris, det var hans absoluta favoritmänniska.

Slänger förstås in några foton på min fina vän som lärt mig mycket om hundar och efterlämnar fyra års glada minnen.

*020506 †060825







/Vickan - sentimental på kvällskvisten

Klagoblogg

Vad kan man annat göra än klaga nu, när det R-E-G-N-A-R ute?

Min fina snö sjunker ihop och försvinner.

*gråter högt och ljudligt*


Höftledsdysplasi

Ända sedan domen kom från SKK - att Ville har HD C - har jag tagit reda på mer information om just höftledsdysplasi hos hund, vad det egentligen är för något och hur avläsningen går till. Och framförallt - om det är som folk säger - att röntgen vid ett senare tillfälle kan visa ett annat resultat.
För mig är HD när kula och skål inte passar ihop. Att det kan ändras någon liten millimeter under hundens uppväxt kan jag förstå, men att folk säger "ja jag musklade upp honom ett par månader och röntgade om - fick B istället för C" - hur tusan går det till? Det kan ju rimligtvis inte vara möjligt, liksom att en som har diskbråck inte kan cykelmotionera sig frisk.
Det intressanta i kråksången är att mycket tyder på att det faktiskt finns endel "luddigheter" när det gäller SKK:s avläsning. Dels finns flera rapporter om att samma röntgenplåt kan tolkas olika av två docenter. Använder man inte Norbergs vinkel? Nej bara vid gränsfall mellan A/B vanligtvis.
Sedan detta med slappa leder. Hunden kan på grund av detta få B på en plåt och C på nästa beroende på dagsformen. Sederingsmedel har enligt flera rapporter inverkan, särskilt på hundar som diagnosiserats med slapp led.
Hur som helst kommer Ville att lyftas upp på röntgenbordet igen till våren. För uppfödarens och för min egen nyfikenhets skull. Chansen att han får B är inte särskilt stor, men den finns uppenbarligen.

Nu är det här ämnet tillräckligt stött och blött för ikväll, imorgon piper klockan långt före tuppen och vi beger oss ut på jakt, äntligen må jag säga då det var en hel vecka sedan sist.


RSS 2.0