Villes blogg

Idag tummade vi lite på "vilaregeln" - det är ju bara en dag kvar på penicillinkuren, och förresten är det ju för infektionens skull man ska ta det lugnt under behandling, så...
En dag som denna måste man få springa minst en timme i skogen, så är det!

Ville är en rolig hund, han må vara hård och orädd, men med litet mod som jag vet sedan förut. Liten dådkraft heter det nog med finare ord. För han började markera att det fanns en stor fara bakom granarna, blåste upp sig med svansen i vädret och tyckte att jag kunde gå först. Och nyfiken som man är går man ju dit, där låg en hopkurad renkropp halvt uppäten av rävar och annat. Jag pulsade ner och avdramatiserade det hela genom att inte säga ett ord utan bete mig som om renlik hör till vardagen, efter ett par minuter nosade han på den och sedan var det inte mer med det.
Tanken är inte att han ska gilla renkadaver, helst ska han låta bli allt som har med dessa djur att göra naturligtvis, men jag övervägde att göra på det här viset i alla fall fastän många kanske istället skulle förstärka rädslan och tro att hunden blir mer ren-ren... Nåja inte vet jag, men man ska köra på det man tror på. :-)

Kolla vad det tinat:



Alla vackra skuggor:



Snygg ställning:
bäst-att-jag-är-redo-att-fly-om-monstret-anfaller



Skeptisk:
Kolla svansen...





Rädslan bortblåst:



Efter en nosning gick vi vidare från platsen, det finns ju mysigare ställen än blodiga lik. *blä*
Dessutom är jag rädd för parasiter, rävskabb och annat skit de kan dra på sig.

Därute i Ingenstans där det aldrig brukar komma folk, dök det upp ett hundekipage i en kurva. Kopplade Ville i sedvanlig ordning och såg att det inte var vilken byracka som helst - utan en korthårig vorstehtik!
Pratade några ord med ägarna, fick veta att tiken var fjorton (!) år och i löpen. (V verkade dock inte alls reagera på doften alls konstigt nog, trots att de fick hälsa)
Mannen tyckte att Ville var snygg, och visst har han rätt i det:



Nu ska vi njuta av det som är kvar av denna lediga och vackra dag.

Hej svejs