Villes blogg

Sitter och botaniserar bland gamla bilder, och blir riktigt rörd när jag hittar bilder på Boris. Han blev bara fyra och ett halvt år. Världens roligaste hund var han, med stor personlighet.
Han föddes med dåligt immunförsvar, och drogs med öroninflammationer hela livet. När han fick Stafylococker i huden, furunkulos i tassarna och Demodex bestämde jag mig för att låta honom somna in. Sjukdomarna innebar ständig behandling med stark antibiotika och kortison, han hade fullt av bölder i tassarna (ca 10 på varje) varav flera satt under och även sprängde fram mellan tårna, och gjorde det smärtsamt att gå ibland. Han brukade alltid galoppera i full fart när man släppte ut honom på gården, nu skrittade han pga bölderna. :-( Huden var från och till "naggad" av Demodexen.
Hade Boris inte tyckt så illa om att bli behandlad, så hade jag kämpat mycket längre. Men han hatade detta, och tyckte det var så obehagligt att han tillslut gömde sig när jag bara öppnade en skåp någonstans hemma. Gick man in i badrummet kunde han krypa undan, för att han trodde man skulle tvinga in honom där och bada. Furunklarna skulle dagligen tryckas sönder och tvättas med sprit. Han hatade allt det här. Dessutom skulle medicinering innebära lugna perioder, ingen motion alltså. Tanken på att den här hunden inte skulle få sträcka ut sina långa ben i skogen under flera veckor i stöten kändes inte rätt.
Så han somnade in 25/8 -06. Jag och en dåvarande vän for ut i skogen med våra hundar och lät dem springa lösa samma morgon, och jag minns hur jobbigt det var.
Fy tusan, alla djurägare vet hur hemskt det är.
Jag klarade inte av att följa med till veterinärkliniken, utan det tog en nära vän hand om, som känner både mig och kände Boris, det var hans absoluta favoritmänniska.

Slänger förstås in några foton på min fina vän som lärt mig mycket om hundar och efterlämnar fyra års glada minnen.

*020506 †060825







/Vickan - sentimental på kvällskvisten